Att glädjas åt det man har

Det är dags att vara brutalt ärlig igen. Jag har fått för mig/känner att många av dagens ungdomar inte ser det som de har. De ser bara det de inte har. Jag kämpar varje dag för att inte se mig över axeln och upptäcka att det fattas mig nåt. Typ mer pengar, egen lägenhet, barn osv. Istället försöker jag se det som jag har nu, det som jag kan glädjas för just i denna sekund.

Det är så svårt att inte vara avundsjuk, jag vet. Men mår man bra utav det? Nej, ingenstanns i sitt lilla hjärta mår man bra av tankarna att jag vill vara precis som henne, jag vill ha en bil som han har. Eller fy vilka söta barn, såna vill jag ha. Går man runt med dessa tankar blir man aldrig nöjd med sig själv. Att vara avundsjuk gör en bara mer avundsjuk.

Brutalt ärlig, here i come. Jg känner för att dela med mig av vad som gör mig avundsjuk. Det är komplimanger och respons. Jag kan känna att jag inte får tillräckligt med respons när jag har gjort något. Ibland har jag en känsla av att det jag gör spelar ingen roll, eftersom någon annan kunde göra det bättre. Eftersom han/hon får mera respons.
Till exempel, "det här gjorde du bra!" det jobbiga med den repliken är det riktar sig bara till en person när egentligen många fler kanske har hjälpt till med projektet. Ja detta gör att jag blir avundsjuk, hoppas ni hänger med.

Avsikten med inlägget är att tala om att avundsjuk har alla mer eller mindre. Men att det inte är speciellt vackert. Avundsjuka gör ont, från alla håll.